En gnagande känsla
Jag har aldrig känt så här förut.
En underbar människa som dök upp i mitt liv från ingenstans.
Ett par härliga veckor tillsammans, att lära känna varandra.
Allting kändes bara så enkelt, så lätt.
En sommar tillsammans och så många minnen att leva på.
Så bröt vi den överrenskomelsen som jag var säker på att vi hade.
Du ville inte att vi skulle skiljas åt och nöja oss med dessa veckor.
Och innan jag visste ordet om det så visste jag också att jag inte heller ville släppa dig.
Men det skulle inte bli lätt.
Jag skulle tillbaka till Hudik och du tillbaka till Stockholm.
Vi tillhör så skilda världar och ett distansförhållande? Really?
Men du ville ge det en chans och jag måste bedge att jag lät mig övertygas.
Jag menar, jag är inte den romantiska typen, jag skulle aldrig kunna bo ihop med någon.
Vi pratas vid tre-fyra gånger i veckan och träffas ca en gång i månaden.
Ett perfekt förhållande för en tjej som jag.
Jag ler och är väldigt possitiv till detta när jag pratar med dig och mina vänner.
Men jag har en evigt gnagande känsla inom mig.
Varje morgon jag vaknar och önskar att du låg bredvid mig.
Alla mörka kvällar när jag kommer hem till min tomma, mörka lägenhet.
En gnagande känsla av saknad och längtan, en känsla jag inte haft på många, många år.
