lovedbutdead.blogg.se

Jag håller bilden suddig för respeckt för människor och dem som har med det hela att göra känner förmodligen igen bilden i alla fall.

Jag tror jag förlorat två vänner till.
Två vänner jag verkligen sörjer om de är så att jag förlorat dem.
Ingen har sagt något eller så men de är också en del av problemet.
Ingen av dem har sagt något på över en månad.
Ville dom vara med mig eller hålla kontakten så skulle dom väl göra det eller?
Man sitter väl inte direkt och väntar på att den andra ska höra av sig.
Vill man, så hör man av sig så enkelt är det.
Man är aldrig för upptagen att höra av sig till någon man bryr sig om.
Att man är upptagen är bara en svag och dålig ursäkt för att man inte är redo att säga sanningen.
Kanske vill man inte erkänna för sig själv eller så vågar man inte göra det för den andra helt enkelt.

Jag vet inte vilket det är eller om det ens är något av dem.
Jag vet bara att det tomma hålet inom mig blir allt större och snart kommer det att sluka mig hel.
Har jag förlorat er så gråter jag tills tårarna tar slut och jag inte längre har era ansikten kvar i mitt huvud.
I så fall sörjer jag tills tomheten tar över smärtan.
Om jag inte förlorat er vilket verkar osannolikt så ber jag till Gud att ni åter igen ska vara redo att se mig i ögonen och berätta vad som gått snett.
Vill ni hålla kontakten med mig så ber jag er att sträcka ut sin hand och be mig ta den.

 Förmodligen kommer ingen av er att läsa detta och därför kanske det inte spelar någon roll att jag skriver det.
Men hoppet finns ännu inom mig och jag hoppas att ni ska hjälpa mig förstå vad som händer.

Folk säger att jag är dryg för att jag är på dom hela tiden.
Så därför skriver jag av mig här.
Det kan verka konstigt men det hjälper mig att lätta hjärtat och andas igen.
Alla måste dra en gräns någonstans och jag drar min här...